akasteffie

Vänskap som känns som om den ska hålla livet ut...
Den håller inte alltid livet ut.
Den kan spricka och gå sönder nånstans längs vägen.

Det är synd att personen inte fattar vad som händer
För upptagen i sin egna värld för att märka.
För att märka att allt är annorlunda.
För upptagen för att bry sig?
Nonchalant

Jag saknar det inte.
Inte mycket.
Inte just nu.
Jag har skaffat en ersättare.
En jävligt bra ersättare.
En ersättare för två.

Man vet inte vad man har förräns man inte har det längre

Imorgon går jag ut nian, då är det slut.
Tre år tillsamans.
Och nu är det slut.
Jag kommer bli enormt sentimental
Jag älskar min klass
Den är helt underbar

Det är jätte sorgligt.
9A har varit en så stor del av mitt liv

Jag tror inte att jag riktigt har fattat än
att vi inte kommer vara en klass längre
att de snart kommer vara mina gamla klasskompisar
och inte mina nuvarande.
Jag vet inte.. det känns ganska hemskt :(
Vi har ju haft så sjukt jävla kul!

Igår hade vi bal.. Det var.. helt underbart!
Jag var lite osäker först.
Och nervös frö att ha klänning och klackar!
JAG lixom!
Men det var helt sjukt bra!
Det var verkligen kul.

Det utvecklades till värsta ravefesten
och jag kom fram till att..
MIN KLASS KAN DANSA!
Jag tror aldrig jag har dansat så mycket i hela mitt liv.

Skorna var tortyr, så jag spenderade mesta delen av kvällen barfota.
Mina fötter mår inte bra idag. AjAj

Kändes jätte tragiskt poetiskt när jag gick hem..
Barfota, i regnet, på natten, i mörkret, ensam, genom majorna
Som en svartvitfilm typ.

Jag mår bra. Jag mår väldigt bra. Jag är glad, ofta.

Fast det känns som om jag är påväg att bli förkyld, mindre bra....

Jag visste väl hela tiden.
no big deal.
Förväntningarna kan ta sig.
Jag hade inte en chans i helvete.

Om man inte ser fram emot något
Om man inte har direkta förväntningar på något
Blir man inte besviken
Eller?

Eller så är allt helt klart men man vill inte inse det för sanningen inte är så kul.


Efter en mer eller mindre intensiv helg känner jag mig ganska tom, men ändå inte.
Jag känner väldigt mycket, samtidigt som det känns som om mitt huvud är fyllt med luft.
Lätt, svävande, fullt.
Jag vill så mycket,
För att det ska hända något, måste man ta tag i det själv då?

Jag är en klar över-tänkare.
Ältar saker, småsaker, om och om igen
Vänder och vrider på konversationer, uttryck, kroppsspråk.
Fantiserar ihop situationer, där saker händer på olika sätt
Reaktioner, känslor, leenden, ögon.

Jag har en, eller flera, frågor; Ska man ta initiativet? Ska man ta första steget? Ska man visa sig intresserad? Eller är man för på då?
Ska man vänta på att den andra gör det? Ska man ta första steget även om den andra inte verkar så intresserad? Ska man verkligen lägga ut sig själv så? Om man blir sårad då så känns det ju verkligen.

Jag vet verkligen inte. Vad ska man göra?
Man undrar ju.

Jag visste vem jag var, jag hade landat i mig själv och i min stil och i mitt sätt att vara.
Sen kommer du, och du, och du och allt snurrar till.
Jag vill att du ska gilla mig, jag ändrar mig efter dig.
 Jag byter kläder, jag byter halsband och armband,
jag får fler komplex och hittar fler fel.

Och du märker det väl inte, du vet väl knappt vem jag är
 Du vill väl inte ens veta vem jag är.
Du ser mig väl bara som en liten prick som ibland flackar in i ditt synfält och snabbt försvinner igen.


Man kan ju undra, varför jag blir så påverkad, av en enda person, som knappt lägger märke till mig.
Jag undrar. Jag undrar och undrar.
Men jag hittar inget svar.


MIn vän sa; "du.. det där är bara hormoner och tonårstankar"
Och JA! det är det! Men vafan jag hade ju kommit över det där stadiet i livet.
Jag hade ju hittat mig.