akasteffie

Det är 2010!
Jag överlevde hela julhysterin och nyår!

Så, nu är det ett helt nytt fräscht år på G.
Nystart? kanske.
Det känns som om jag har ändrats en del under -09
Det är bra.
Jag har bestämt mig för att leva i nuet.
Jag ska glömma allt osm hänt under det gågna året som jag inte vill komma ihåg.
Allt jobbigt och sorgligt och ovärt.
Jag ska bara radera det.
Det är inte nyttigt att gå runt och tänka tillbaka för mycket.
Bara på de fina stunderna.
Även om hela året känns lite dimmigt.
Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket och kan inte placera saker och ting.
Men jag tror 2010 kommer bli bättre!

Den här mannen är fin

Jag skrev i förra inlägget att allt gick åt helvete för mig.
Och jag kan inte säga annat än att det bara går mer och mer åt helvete.

De senaste dagarna är ett vimmel, en gegga, minnen i flytande form, tidsuppfattning noll.
Och jag kan (stolt) säga att det bara beror på att jag är sjuk! Inget annat!
Jag hade hög feber i ett par dagar och sen fick jag så sjukt ont i halsen att jag inte visste vad.
Lyckades ta mig till doktorn,(på fredagen den 13!) halsfluss och kanske körtelfeber var diagnosen, fick starkaste penicillinen.
Så nu sitter jag här med två halsmandlar så svullna så att de ser ut som två tennisbollar och känns som två stora köttsår.

Jag kan inte:

• Svälja. Det är ett jävla jobb att ens kunna svälja mitt eget saliv och vatten tillsamans med diverse tabletter är ren tortyr.
• Äta. Går fetbort.
• Prata. Går, men är en pärs och jag låter som Bert Karlsson
• Vrida huvudet. Bollarna i min hals tar emot.
• Gå upp ur sängen någon längre stund.
• Sova längre än en halvtimma i taget.

Så jag sitter här i min säng, lyssnar på fransk musik och försöker tvinga i mig några smärtstillande då och då.
Piss helg.

Saker och ting verkar bara gå åt helvete för mig just nu.
Men det löser sig va?
Mycket är sjukt jobbigt, jag har aldrig varit så här spänd i hela mitt liv,
jag har aldrig ätit så här lite.
Jag har aldrig haft så mörka ringar under ögonen.
Heller aldrig varit riktigt så här blond.

Men knutar verkar börja knytas upp,
orosmoln skingras och jag börjar le igen.

Jag ljuger inte längre,
jag pratar inte skit längre.
Jag försöker tänka efter före.
Jag försöker att inte låta mitt hetsiga humör ta över.
Jag försöker sköta skolan.
Jag försöker vara snäll mot mamma.
Jag försöker att inte bryta ihop.


Jag har inte tänkt på dig på länge.
Det känns bra.

Sjukt mysig låt

Idag fyller jag år, ett år äldre.
Jag bryr mig inte riktigt.
Födelsedagar är överskattat.
Det är som vilken annan dag som helst bara det att man får frukost på sängen.
Och presenter då, men det måste varit flera år sen man fick något man verkligen ville ha?
Nu för tiden får jag bara böcker, böcker och Big Pack Nicotintuggumin.
Fast jag gillar böcker.




Överlag så har jag en svacka, jag deppar.

Vi har inte det vi hade i sommras.
Men vi har något.
För även om vi inte träffas så ofta, så vet jag att han alltid kommer vara där för mig.
Villkorslöst.

Varje nystart måste ju ha ett nytt slut eller hur?


Tiden går fort, livet blåser förbi.
Det har hänt mycket.
Det är så surrealistiskt.
Jag trodde jag hade hittat en nystart, men jag hade bara hittat ett nytt slut.
Slutet gjorde inte ont, slutet rörde mig inte ens i ryggen.
Men det var jag nog ensam om.

Jag tycker att man ska följa magkänslan, det som känns bäst.
Men det som känns bäst är alltid några timmars tågfärd ifrån.
Fast egentligen kanske det känns helt fel?
Egentligen kanske den här krampande känslan i magen, sandpappret i min hals, de lila ringarna under ögonen, de sömnlösa nätterna, de drömmande dagarna och de hemska tankarna är ett tecken på att det som jag vill mest är fel?

Varje gång jag försöker skriva av mig lite känslor så kommer jag till den här punkten,
när en helt vanlig text helt plötsligt handlar om en person,
en person som fanns i mitt liv för ungefär ett halvår sen.
en person som knappt visste vem jag var för ungefär ett halvår sen.
och vid det här laget inte ens skulle unna mig en blick.
En person som kanske läser det här,
kanske läser det här och tänker lite flyktigt;
"kanske menar hon mig"
Men sen bara klickar vidare till nästa blogg.
Jag är rädd för att se att du har ändrat
Jag är rädd för att se minsta lilla vink om att du fortfarande finns.



Hösten gör mig lycklig, hösten värmer mig in till själen.

Jag känner mig ganska stum nuför tiden.
Jag gör inga nya saker,
fast i samma spår.
Egentligen trivs jag ganska bra.
Även om det var vad som känns som en livstids sen,
då får jag fortfarand en klump i magen när jag
får det noterat att du fortfarande finns,
när du kommer som en liten remider då och då.

Jag känner mig stressad,
när jag känner mig stressad går allt dåligt.
Det är väl tre djupa andetag som gäller.


Något som gör mig väldigt glad är höstpromenader.
och den här mannen




Fast något som gör mig ledsen är att han nästan inte är verklig.
Och att jag inte fotar längre, men det börjar jag nog med snart.
Nu när det är så fint ute.
Och jag har två fina begagnade analoga objektiv.

Det var väldigt längesen jag skrev ett inlägg nu.
Jag vet inte varför.
Har inte kännt för det?
Och man ska inte göra saker man inte känner för.

Men nu känner jag för det igen.

Det har hänt mycket sista tiden.
Tiden går så fort,
det känns inte alls som om det var en och en halv månad sen jag började Munkebäck.
Det känns som om det var flera år sen.
Det känns som om jag har kännt klassen i evigheter

Saker har förändrats, och jag tror att förändring är bra.

Imorgon börjar jag gymnasiet
Det ska bli kul.
Klart så är jag nervös.
Men jag tror det blir bra.
Jag undrar om jag kanske ska se det som en nystart?
Eller bara fortsättningen?

Jag är så trött på dramatk.
Jag orkar inte stå upp för saker jag inte har något med att göra.
Jag orkar inte ta skit som inte är min att ta.
Jag orkar inte att jag faktiskt gör det.
Men jag står häldre än att faller.
Jag står häldre än blir nedtryckt snarare.
Jag bryr mig inte riktigt.
Jag gör rätt.
Oftast.
Jag känner lite för mycket ibland bara.
Empati är något jag är väldigt bra på.

Jag tar det som det kommer


Låten!

Jag har inte velat skriva här på länge,
Jag ser det som något bra.
För jag skriver mest här när jag vill skriva av mig om jobbiga saker.
Och jag har mått väldigt bra sista tiden.
Varit väldigt glad.
Tagit det lungt.
Låtit mig själv ta hemmadagar.
Skönt.
Laddar inför skolstarten kan man väl säga.

Way out West och Kulturkalaset har varit helt underbart.
Massa spelningar, och idoler.
Det är speciellt att träffa sina idoler.
Och nya vänner, tror jag.

Det var massa fjärilar i småland.

Hela jag är i uppror, jag har enorm ångest.
Jag vet inte vad det är.
Men jag står inte ut.
Jag måste bort.
Jag kan inte sova, har inte kunnat på länge nu.
Jag kan inte tänka klart.
Kan inte ta beslut.
Jag vet inte vad jag vill.
Jag vill allt
Men egentligen inget alls.

Jag måste kunna motstå.
Det är så mycket jag måste kunna motstå.
Men som jag inte motstår.
Jag vet inte om det är för att jag inte kan eller för att jag inte vill.
Jag vill inte vara svag.

Jag orkar inte dåligt väder.
Jag mår dåligt av dåligt väder.
Jag får migrän och ångest.
Och jag har en stor obehaglighets klump i magen.

Fast egentligen så är det mesta bra.
Jag har fett mycket kommit över ett visst problem.
Jag har ser saker ur ett nytt perspektiv.
Och jag vet vilka jag mår bra av.
Och undviker de som får mig att må dåligt.

Och sen så har jag massa saker jag borde göra innan jag åker bort.
Jag borde ringa tandläkaren,
ringa doktor,
lämna tillbaka försenade böcker,
köpa Wow biljett,
betala tillbaka bror,
sätta upp hyllor,
sortera i lådorna under sängen,
ge gamla kläder till någon 2nd hand butik,
plus en jävla massa mer små saker som jag inte ens orkar tänka på.




Idag har jag lyssnat på The Cure och läst en bok om anorexia nervosa,
 och det känns så fel att jag sitter och äter kakor samtidigt.

Låten



Sjukt foto sugen, inget vidare fotoväder idag.

Jag har faktiskt sovit inatt!
Det första jag tänkte när jag vaknade idag var "åh ikväll ska jag äta godis och städa i lådorna under sängen"
torrboll.
Jag drömde att jag hade världens största rumpa.
Det var skärrande.

Sitter och lyssnar på Nordpolen
"Du kan inte försvinna ur mitt liv, du kan inte försvinna fast jag vill."
Klockrent.
För ingen försvinner, även om jag vill att de ska göra det.
Jag vill glömma, men jag vill att de ska komma ihåg.

Jag vill försvinna, jag vill fly
Men jag vill inte bli glömd.
Jag vill vara ifred och gömma mig,
inte prata med någon.
Men jag vill att de ska prata med mig,
Jag vill inte att de slutar tänka på mig.
Egocentrisk