akasteffie

Varje nystart måste ju ha ett nytt slut eller hur?


Tiden går fort, livet blåser förbi.
Det har hänt mycket.
Det är så surrealistiskt.
Jag trodde jag hade hittat en nystart, men jag hade bara hittat ett nytt slut.
Slutet gjorde inte ont, slutet rörde mig inte ens i ryggen.
Men det var jag nog ensam om.

Jag tycker att man ska följa magkänslan, det som känns bäst.
Men det som känns bäst är alltid några timmars tågfärd ifrån.
Fast egentligen kanske det känns helt fel?
Egentligen kanske den här krampande känslan i magen, sandpappret i min hals, de lila ringarna under ögonen, de sömnlösa nätterna, de drömmande dagarna och de hemska tankarna är ett tecken på att det som jag vill mest är fel?

Varje gång jag försöker skriva av mig lite känslor så kommer jag till den här punkten,
när en helt vanlig text helt plötsligt handlar om en person,
en person som fanns i mitt liv för ungefär ett halvår sen.
en person som knappt visste vem jag var för ungefär ett halvår sen.
och vid det här laget inte ens skulle unna mig en blick.
En person som kanske läser det här,
kanske läser det här och tänker lite flyktigt;
"kanske menar hon mig"
Men sen bara klickar vidare till nästa blogg.
Jag är rädd för att se att du har ändrat
Jag är rädd för att se minsta lilla vink om att du fortfarande finns.



Hösten gör mig lycklig, hösten värmer mig in till själen.