akasteffie

Idag fyller jag år, ett år äldre.
Jag bryr mig inte riktigt.
Födelsedagar är överskattat.
Det är som vilken annan dag som helst bara det att man får frukost på sängen.
Och presenter då, men det måste varit flera år sen man fick något man verkligen ville ha?
Nu för tiden får jag bara böcker, böcker och Big Pack Nicotintuggumin.
Fast jag gillar böcker.




Överlag så har jag en svacka, jag deppar.

Vi har inte det vi hade i sommras.
Men vi har något.
För även om vi inte träffas så ofta, så vet jag att han alltid kommer vara där för mig.
Villkorslöst.

Varje nystart måste ju ha ett nytt slut eller hur?


Tiden går fort, livet blåser förbi.
Det har hänt mycket.
Det är så surrealistiskt.
Jag trodde jag hade hittat en nystart, men jag hade bara hittat ett nytt slut.
Slutet gjorde inte ont, slutet rörde mig inte ens i ryggen.
Men det var jag nog ensam om.

Jag tycker att man ska följa magkänslan, det som känns bäst.
Men det som känns bäst är alltid några timmars tågfärd ifrån.
Fast egentligen kanske det känns helt fel?
Egentligen kanske den här krampande känslan i magen, sandpappret i min hals, de lila ringarna under ögonen, de sömnlösa nätterna, de drömmande dagarna och de hemska tankarna är ett tecken på att det som jag vill mest är fel?

Varje gång jag försöker skriva av mig lite känslor så kommer jag till den här punkten,
när en helt vanlig text helt plötsligt handlar om en person,
en person som fanns i mitt liv för ungefär ett halvår sen.
en person som knappt visste vem jag var för ungefär ett halvår sen.
och vid det här laget inte ens skulle unna mig en blick.
En person som kanske läser det här,
kanske läser det här och tänker lite flyktigt;
"kanske menar hon mig"
Men sen bara klickar vidare till nästa blogg.
Jag är rädd för att se att du har ändrat
Jag är rädd för att se minsta lilla vink om att du fortfarande finns.



Hösten gör mig lycklig, hösten värmer mig in till själen.

Jag känner mig ganska stum nuför tiden.
Jag gör inga nya saker,
fast i samma spår.
Egentligen trivs jag ganska bra.
Även om det var vad som känns som en livstids sen,
då får jag fortfarand en klump i magen när jag
får det noterat att du fortfarande finns,
när du kommer som en liten remider då och då.

Jag känner mig stressad,
när jag känner mig stressad går allt dåligt.
Det är väl tre djupa andetag som gäller.


Något som gör mig väldigt glad är höstpromenader.
och den här mannen




Fast något som gör mig ledsen är att han nästan inte är verklig.
Och att jag inte fotar längre, men det börjar jag nog med snart.
Nu när det är så fint ute.
Och jag har två fina begagnade analoga objektiv.